19-årskris
vet inte om det är för att jag jobbade första gången nere på min avdelning eller om det beror på något helt annat, men jag insåg helt plötsligt att jag har tagit studenten. vi var ett helt gäng med treor som "sprang" ut från dörrarna på bruks, ett helt gäng som helst plötsligt jobbade eller kunde kalla sig arbetslösa, hela gänget blev helt plöstligt lite mer vuxna, alla hade tagit ett steg framåt i livet
nästa månad får jag lön, inte studiebidrag. en lön som jag inte kan vara 100% säker på att den kommer in varje månad, en lön som kan variera. en lön som jag verkligen måste jobba för att få (okej, man kanske måste slita lite för att få studiebidraget, men egentligen så räcker det ju med att bara vara i skolan, är ju inte så ofta dom drar in det).
helt plötsligt så försvann några vänner (vet att man säger att man ska träffa alla, men är ganska så säker på att det är någon som jag aldrig mer kommer träffa). det kanske är nu som man inser vilka som verkligen var riktiga vänner? eller iaf vilka som fortfarande vill vara det?
och jag är en av dom (tror vi är ganska många) som har lite ångest över vad som ska hända i höst. börja plugga? vet jag vad jag vill plugga? vågar jag inte plugga och lita på att jag har ett jobb och att pengarna rullar in?
och med det där pluggandet kanske det kommer en flytt, till en helt ny stad med nya människor. i mina ögon är det bara spännande, jag vet vart jag kommer hamna om det blir så (gävle). jag är nästan säker på att jag kommer trivas, att det är en stad som passar mig. men familjen ska ändå lämnas och en lägenhet ska skaffas, jag som är lite sällskapssjuk kommer antagligen prata med väggarna, men vem vet, dom kanske har kloka svar?
det är dags att gå vidare, skaffa nya erfarenheter, nya vänner. med det här "nya livet" tycker jag att det känns som att man får fler valmöjligheter, en större chans att påverka sitt liv.
men vi är fortfarande unga, har ett långt liv framför oss. och det är ju faktiskt så att gör man fel val nu kan man rätta till det, livet har bara börjat!
tack för mig och min 19-årskris (ibland behöver man rensa hjärnan på lite tankar)
nästa månad får jag lön, inte studiebidrag. en lön som jag inte kan vara 100% säker på att den kommer in varje månad, en lön som kan variera. en lön som jag verkligen måste jobba för att få (okej, man kanske måste slita lite för att få studiebidraget, men egentligen så räcker det ju med att bara vara i skolan, är ju inte så ofta dom drar in det).
helt plötsligt så försvann några vänner (vet att man säger att man ska träffa alla, men är ganska så säker på att det är någon som jag aldrig mer kommer träffa). det kanske är nu som man inser vilka som verkligen var riktiga vänner? eller iaf vilka som fortfarande vill vara det?
och jag är en av dom (tror vi är ganska många) som har lite ångest över vad som ska hända i höst. börja plugga? vet jag vad jag vill plugga? vågar jag inte plugga och lita på att jag har ett jobb och att pengarna rullar in?
och med det där pluggandet kanske det kommer en flytt, till en helt ny stad med nya människor. i mina ögon är det bara spännande, jag vet vart jag kommer hamna om det blir så (gävle). jag är nästan säker på att jag kommer trivas, att det är en stad som passar mig. men familjen ska ändå lämnas och en lägenhet ska skaffas, jag som är lite sällskapssjuk kommer antagligen prata med väggarna, men vem vet, dom kanske har kloka svar?
det är dags att gå vidare, skaffa nya erfarenheter, nya vänner. med det här "nya livet" tycker jag att det känns som att man får fler valmöjligheter, en större chans att påverka sitt liv.
men vi är fortfarande unga, har ett långt liv framför oss. och det är ju faktiskt så att gör man fel val nu kan man rätta till det, livet har bara börjat!
tack för mig och min 19-årskris (ibland behöver man rensa hjärnan på lite tankar)
Kommentarer
Trackback
