jag är inte så stark som alla tror.

jag är en sån som måste ha närhet,
iaf när jag har vant mig vid det
jag klarar inte av att vara ensam,
jag klarar inte av mörker.
mörker och ensamhet betyder ångest för mig,
det får minnena att komma tillbaka,
minnena som jag helst av allt bara vill glömma.
jag är sårbar,
ett enda litet ord kan krossa hela mig,
det är sån jag är.
och det är när dom där orden kommer som jag märker att jag inte har blivit hel än,
jag har inte varit hel på flera år,
jag är som ett korthus som man bara kan blåsa på så rasar det.
jag vet att jag kan vara krävande ibland,
att jag kan vara svår att leva med,
men det är sån jag är.
jag har alltid haft svårt att släppa andra riktigt nära,
men när dom väl har kommit dit håller jag mig kvar,
och då blir jag livrädd när jag inte känner att jag är i främsta rummet.
då kommer ensamheten och mörket och trycker på,
då växer klumpen,
smärtan bakom revbenen och lite till vänster ökar,
rädslan blir värre,
men det är sån jag är.
och idag känner jag så, idag är rädslan, ensamheten, mörket och smärtan här. alldeles för nära.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0