Hur kunde det bli så här fel?
Det skulle ju alltid vara du och jag..
Vi skulle ju visa varandra världen och inget fick nånsin komma mellan oss.
Men nånting kommer alltid i mellan och någon slutar alltid älska först.
Men varför kan det aldrig vara jag?
Och nu träffar du mig för att lindra ditt dåliga samvete
och för att hjälpa mig att ta mig igenom min situation.
Men jag vill inte ta mig igenom någonting..

Varje litet steg du tar och varje gång som du för,
ditt hår från dina ögon på ett sätt som ingen annan riktigt gör,
och varje gång som du ler,
hugger det till i mitt bröst..
för jag vet att jag aldrig, aldrig, aldrig mer
kommer få ligga bredvid och kalla dig för min.

Och nu när jag inte har dig, så tycker jag att jag ser dig överallt,
och när blev den här stan så liten?
Och mina vänner försöker trösta..
och drar med mig på fester och presenterar mig alltid extra artigt
men jag skiter i vilket och går alltid hem först,
och jag sover mycket mer än jag borde.
Och jag vet att det går över och kommer kännas mycket bättre men
varför är man alltid en jävla nybörjare på sånt här? 

Varje litet steg du tar och varje gång som du för,
ditt hår från dina ögon på ett sätt som ingen annan riktigt gör,
och varje gång som du ler,
hugger det till i mitt bröst..
för jag vet att jag aldrig, aldrig, aldrig mer
kommer få ligga bredvid och kalla dig för min.

Varje litet steg du tar och varje gång som du för,
ditt hår från dina ögon på ett sätt som ingen annan riktigt gör.

Varje litet steg du tar och varje gång som du för,
ditt hår från dina ögon på ett sätt som ingen annan riktigt gör,
och varje gång, åhh!

Tiden läker inga sår och det som inte dödar stärker inte heller
och så länge man landar på sina fötter klarar man sig inte
och det finns inga kläder som tål det dåliga väder du och jag haft så länge nu
och det känns som om jag har ett litet privat jävla moln över mig som följer mig
vart jag än går.
Och jag älskar dig men fan vad vi håller på

Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår dom ljuger

Vi smyger omkring på tå, livrädda för att störa och vi har tappat våra ord 
och när vi väl hittar dom blir dom bara kantiga och fel
och all skit som kommer ur min mun jag menar det inte men jag måste väl ändå
mena nåt? 
Och är det nu vi ska bryta upp, gå skilda vägar och sånt?
Jag vill inte, vill inte! För jag kommer sakna dig så

Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår

Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår dom ljuger

Står i din port står bara still
För en minut sen var du min
en tredjedel av den jag var går hem
för en är krossad, en är din
det här är slutet på vår film

Från och med nu
Från och med du

Ser dig på blåa i april
i telefon i nya jeans
men jag har samma trasor, går och röker samma marlboro
jag minns varenda scen ifrån vår film

från och med nu
från och med du

jag blir aldrig samma, från och med du

(från och med då från och med du)

från och med du

(somliga ljus brinner aldrig ut)

står inte ut, står inte ut
ett år försvinner utan ljus
även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur
från och med då

Från och med du, du,du,du
från och med du, du,du,du

jag blir aldrig mer densamma , jag blir aldrig densamma som förut
somliga ljus brinner aldrig ut

och i din port har ingenting
förändrats utom just på din
för bredvid ditt namn står ett namn till

Han var den som sa ”jag älskar dig” i stället för godmorgon och han var den som sa ”jag älskar dig” i stället för godnatt. Tillsammans skrev vi kärlekshistoria. Ord bands ihop av värme och varje mening avslutades med kyssar. Han var mycket mer än mina vikta kanter i min dagbok.

Jag hade lovat mig själv att aldrig ge mitt allt till någon, för då skulle jag inte ha någonting kvar om han försvann. Men tiden och hans kärlek lyfte varsamt upp mig i hans famn. Inte ens en tå lät jag snudda i marken.

Hade han släppt taget hade jag fallit hårt. Det gjorde han, han släppte taget, men han lät mig inte falla. Han la mig varsamt ned med orden: ”jag älskar dig fortfarande, bara inte på samma sätt som förut”. Och där låg jag och såg honom gå utan att någonsin vända sig om igen.

Det vackra sa farväl och jag försvann.

..."

http://nyheter24.se/modette/victoriatornegren/

http://nyheter24.se/sexoblandat/446794-goodbye-my-almost-lover