jag är så jävla trött på att ingenting som jag gör duger.
ingenting.
alla har så jävla höga krav på mig som jag inte klarar av att uppfylla.
hemifrån, skolan, alla människor runt omkring mig.
allting går åt helvete i skolan. jag sänker mig i allt.
alla lärare säger att jag klarar av mer än vad jag visar,
ja, det gör jag men jag har ingen ork att visa det.
jag har brutit ner mig själv med allting.
jag har ramlat ner i den där skiten igen,
den där skiten som jag lyckades ta mig upp ur för över ett år sen.
då byggde jag upp en mur runt mitt hjärta och bestämde mig för att bara leva utan att känna efter hur jag egentligen mådde.
men nu är den där muren borta och jag är lika jävla sårbar som jag var då.
och jag hatar att alla frågar hur det känns för mig med S.
jag har glömt det där, tills ni frågar om det.
prata inte med mig om det, dra inte upp det igen.
jag vill bara glömma allting som han gjorde mot mig.
jag vill leva nu, inte då.
jag har sån jävla stor prestationsångest.
jag känner att jag måste få bra betyg på allting i skolan,
och alla säger att jag har bra betyg och är naturligt smart och blablabla
det där är bara jävla skitsnack.
visst, jag hade bra betyg när jag gick ut nian och dom klagar jag inte på, jag var värd dom.
ingen av er förstår hur mycket jag kämpade för dom, hur mycket jag pluggade för att få dom.
och nu är jag där igen.
men jag har mindre tid för jag har en pojkvän som jag vill spendera tid med också.
jag sover knappt för att jag vet att om jag lägger mig ner och verkligen somnar ordentligt så sover jag hur länge som helst. och då skulle jag inte komma upp till skolan

och jag vill verkligen att du ska lita på mig, just nu känns det inte som det.
du säger aldrig någonting personligt om dig själv.
jag vill lita på dig, men kan jag lita på dig om inte du kan lita på mig?
jag hatar att gråta inför andra, du har sett mig gråta flera gånger.


jag vet att många av er som läser det här kommer tänka att jag bara vill ha uppmärksamhet och allt det där.
men nej, det är inte det jag vill. jag vill bara skriva av mig.
och jag tycker att ni lika gärna kan sluta läsa min blogg.
ni bryr er ju ändå inte om vad som står, eller hur?

när det känns såhär vill jag inte leva längre.