idag är en sån dag som startar underbart, roligt i skolan med brudarna
och sen helt underbart hemma hos världens bästa. du gör mig till världens lyckligaste.
sen kommer jag hem, och då kommer ångesten.
då kommer alla tankar.
och allting som alla säger, om hur bra jag är, om att dom älskar mig.
jag läser det, men det är som att jag inte förstår vad orden betyder.
jag kan inte ta åt mig, jag kan inte tro på det.
jag önskar verkligen jag kunde,
men det går inte.
och nu märker jag hur många personer jag har svikit den senaste tiden.
men även där så vet jag att allt inte är mitt fel.
några av er är bara för sent ute.
ni hade chansen, men ni tog den inte.
och dig, du som gjorde så mycket för mig.
du som alltid har funnits för mig.
nu är du borta, och du kommer aldrig förlåta mig.
det gör så ont.
jag hatar att veta att det aldrig mer kommer komma ett långt sms precis innan man ska sova
jag hatar att veta att mobilen aldrig mer kommer ringa klockan två på natten bara för att du vill vara säker på att jag mår bra.
det här är en sån dag när allt känns lite svårare,
när kroppen är lite svårare att hålla upp,
när ryggen är lite svårare att få rak.
och imorgon åker min pappa till spanien en vecka,
och jag har ingen aning om hur det här kommer att gå.


jag finns i varje steg du tar, så du behöver aldrig mer vara rädd
matilda