nu kommer hösten, och det känns som att jag är på väg in i en depression, igen.
men jag ska göra allt jag kan för att undvika det.
för egentligen är jag ganska glad just nu.
jag älskar min nya klass, jag älskar mina nya vänner.
men ändå så är det någonting som saknas,
jag vet exakt vad det är,
och jag hoppas att du fyller upp det tomrummet om några dagar.

på dagarna i skolan är allt bra,
jag tror aldrig jag har skrattat så mycket i skolan
som jag har gjort dom här veckorna.
varje dag är det något nytt,
idag var det tysken och rysken.
varje dag något nytt som man kan skratta åt.
och jag älskar det, det är underbart.

men när jag kommer hem,
när jag är hemma på kvällarna,
när mörkret kommer,
så känns allt direkt lite mer instängt.
direkt blir det lite jobbigare att andas.
och även om det är lite så känns det,
längst där inne ungefär vid revbenen så känns det.
det där lilla skär i mig, lite mer för varje dag.

egentligen fattar jag inte varför jag skriver här.
för jag vet att minst hälften av er som läser i min blogg
skiter i mig, ni hatar mig.
jag vet det.
och ni som jag syftar på, ni som jag inte har någon kontakt med längre.
jag tycker ni kan sluta läsa min blogg.
jag tänker inte tvinga er, jag tänker inte sätta lösenord på det.
men jag förstår inte vad ni får ut av att läsa den.